Rossö - Roadtrip till Sveriges hummercentrum

- april 29, 2024

Rossö, klippor

Det var i slutet på 1990 talet som en Rossöbo fångade rekordhummern.

Kräftdjuret vägde drygt 4,4 kilo, vilket skapade uppståndelse och blev en riksnyhet.

Tack vare atlanthavets kalla och syrerika vatten skapas en ypperlig miljö åt humrarna. Som mest fanns det 500 sumpar med vardera 200 djur.

Rossö, fiskebod. Notera Whisky flaskan i fönstret.

Det är tydligt att fisket har fått stå tillbaka för turismen som huvudsaklig inkomstkälla. Nytillverkade redskap säljs som autentiska souvenirer. Lanthandeln har utökats med pizza vars meny vittnar om fornstora dagar.

Men Rossöbornas utkomst har alltid bestått av flera delar, fisket för inkomsten och jordbruket till husbehov.

Rossö, solnedgång.

Vi vandrar genom knotig tallskog. När ön var som mest befolkad var det kala klippor och smala åkertegar. Varje familj fick även en bit strandmark, för fiskets skull.

Ett hårt och fattigt liv där begravningar för sjömän hade en annan betydelse än idag. Dödsfall innebar sammankomst, att träffa avlägsna släktingar och fest.

- Det berättas om våta begravningsgillen som ibland slutade med ytterligare dödsfall.

Rossö, bortslängda nät är ett allvarligt problem för djuren.

Din släkt har förstört hela Bohusläns befolkning!

Ett äldre hus på Rossö.
På väggen hänger ett porträtt av Henric Schartau.

Väckelsepredikanten som grundade den religiösa inriktningen schartauanismen. Inriktningen betonade fromhet och uppoffring. Glädje och dans var styggelse. Gardiner var förbjudna och brudklänningarna svartfärgade. Från predikstolen hördes svavelosande hot om helvetets lågor ifall invånarna inte följde den rätta vägen. För fattiga invånarna var schartauanismen att åtminstone i döden nå himmelen, ett trösterikt ord.

Målningar visar svartklädda kvinnor med den typiska, allvarsamma blicken samt händerna knäppta på magen.

Rossö

Den porten är trång och vägen är smal som leder till himlen

Åter till det gamla huset på Rossö där en flicka tillbringade sina somrar, ovetande om sin bakgrund.

Flickan utbildade sig till konstnär och i vuxen ålder bestämde hon sig för att göra en film om mannen på porträttet. Konstnärinnan upptäckte till sin förvåning att hon var släkt med mannen på tavlan, Henric Schartau. Genom filmen vill konstnären berätta hur den religiösa inriktningen påverkat folket ända fram till våra dagar.

Att schartauanismen minskade i betydelse kan bero på dess förbud mot glädjeyttringar, som att gå på fotboll!

Tanumshede, hällristningar

Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä...

- Kör långsammare, jag vill fota Uddevallabron.

Bilkön blev allt längre.

Alla måste foga sig efter fotografen. Måltiderna, ja hela dygnsrytmen måste anpassas efter ”det rätta ljuset”.
Upp i arla gryning och ut i solnedgång.

Tanumshede, hällristning, "festivalbåt"

Hällristningarna i Tanumshede har fått den skyddade beteckningen World Heritage, Världsarv, av UNESCO. Området är stort och omfattar flera tusen objekt. Ristningarna (som egentligen är knackningar) skedde under bronsåldern och utövarna fick hedersbegravningar. De största ristningarna pågick under 60 generationer, vilket kan ge ett visst plottrigt intryck.
De vanligaste bilderna är fartyg, skålgropar och män, i olika poser.
Svårast för arkeologerna är att kunna sätta in bilderna i ett dåtida, större sammanhang. Vissa arkeologer påstår att fartygen egentligen föreställer ”festivalbåtar”.
Det här är ju revolutionerande kunskap, att bronsåldersfolket höll på med nöjeskryssningar.

Landhöjningen har medfört att hällristningarna i dag ligger flera kilometer från havet. Under bronsålder var havet en vanligt förekommande transportväg.
Det var tur att hällristningarna blev Världsarv eftersom den nybyggda motorvägen skulle dras genom området. Det tvingade trafikverket att förlägga motorvägen utanför världsarvet.