Skottland West Highland Way - From Edinburgh Underground to Devils Staircase

 

Skottland West Highland Way

-          From Edinburgh Underground to Devils Staircase

 

-           En bister februarikväll år 1306 lurade klanhövdingen Robert Bruce sin brorson John Comryn, till kyrkan. Ur skuggorna gled Robert fram med ett svärd. Några snabba hugg och John låg död på stengolvet.

 När Bruce mördat sin rival Comryn, blev han kung av Skottland vilket även startade ett krig klanerna emellan. Robert Bruce tvingades fly till de skotska högländerna.

Robert Bruce

 

719 år senare följer vi i spåren av Robert Bruce flyktväg som numera förärats namnet West Highland Way (WHW). Vindlande stigar högt ovan molnen bland slagfält och bakhåll.

Vi, är Skåne Vandring Community, som är ute på vår årliga långresa, till en Cold Destination. Vi har tidigare besökt; Färöarna, Island och förra året, Lofoten och återkommer alltid till regn och rusk.

West Highland, är en utmanande strapats och det bistra vädret ger det en extra krydda. Jag uppskattar särskilt skyltarna som berättar om ledens kulturhistoria.

Skottland har ett våldsamt förflutet, som kittlar din fantasi, när du står genomvåt på Devils Staircase.

West Highland Way

 

Själva leden, West Higland Way, går mellan Malgavnie (strax utanför Glasgow) till Fort William. Vi beslöt att starta vår vandring från Fort William och gå söderut mot Glasgow. De nordligaste etapperna är de tuffaste men även de mest spektakulära, med bestigningen av Ben Nevis, som kronjuvelen. Vi bodde inledningsvis i tält på campingplatser men avslutade på hostel. Åt oftast på pubarna, för att trösta oss i allt regn.

Edinburgh

-           The Underground City

 

Vi tog lågprisflyg (tur och retur) till Edinburgh och bodde på det hippa hostel, Kick Ass. Att vi höjde medelåldern på hostelet bekymrade oss inte det minsta. Tvärtom, vi går längst och bär tyngst packning, sånt förpliktar. Pub Crawls, är för ungdomar som tror att Trainspotting är en dokumentärfilm.

Kick Ass ligger mitt i turistdeltat, Grassmarket, som tidigare var galgbacken. Naturligtvis slår pubarna mynt av dess historia genom att kalla sig för The Last Drop, med hängsnaror som inredning.

Den mest kända gatan, Royal Mile, är så fullpackad av turister och souvenirbutiker att den blir ointressant. Vi klättrar uppför den slocknade vulkanen, Artur´s Seat och får en vidunderlig utsikt över staden.

Efter några kyrkogårdar beger vi oss till, The Underground City. Vandrar runt i katakomberna under gatunivån och ser hur de fattigaste bodde. Fruktansvärda sanitära förhållanden som blev än värre när pesten slog in.

Du kunde känna lukten av Edinburgh på långt avstånd, berättar vår guide (som även var en arbetslös poet).

Braveheart

 

Pendeltåget från Edinburgh för byte i Glasgow till rälsbuss. Det dieseldoftande tåget snirklade sig fram längs med bergssidorna. Fantastiska vyer över Loch Lomond. Brant uppför och tåget fick verkligen kämpa med full gas. Från Fort William gick vi längs floden Nevis, till lägerplatsen vid foten av Skottlands högsta berg, Ben Nevis.

Området var inspelningsplats för filmen Braveheart, och invånarna agerade statister.

Braveheart bygger på de Skotska frihetskrigen, som utkämpades i högländerna där West Highland passerar. Frihetskrigen var dels strider mot den engelska kungen, men även inbördes mellan de skotska klanerna. Ledaren för de upproriska skottarna var William Wallace och det sägs att han ropade ordet ”freedom”, innan bilan föll.

Ben Nevis

 

Vi fick besök av L, som hade solovandrat hela West Highland på enbart 4 dagar. En bravad som är värd att salutera.

När jag frågar L, hur hon lyckades gå så pass fort blir svaret: Jag slapp prata med någon, ha ha.

Hela leden på 4 dagar är naturligtvis en prestation av rang, dock bör du ta det betydligt lugnare för att kunna njuta av vyerna och göra avstickare.

 

Gruppen bestiger Ben Nevis. Trots att berget inte är särskilt högt, är leden tekniskt svår och mycket lång.

De flesta i grupp får bryta efter ymnigt regn. Att förstå sina begränsningar är en viktig lärdom, när vi har lång väg att gå.

Grattis till M, som lyckades besegra berget på kortast tid, och även var den som gick längst totalt, i vår grupp.

Midsomer Murders

 

Planen var att gå från Fort William till Kinlochleven men vildcampa halvvägs. Regn och blåst tvingade oss istället att vandra hela sträckan, 24 km, non stop.

Kommer slutligen fram till Kinlochleven, frusna och våta. Tvingas sätta upp tälten i regn. Den obligatoriska kvällsturen till puben piggar upp. Trevlig personal, som även jobbar i den lokala mataffären.

Kinlochleven är ett bedårande litet samhälle, som hämtat från Midsomer Murders.

-           Oh dear, it´s so quiet in the winters, sager en äldre dam.

Väcks på natten av ett skrålande ungdomsgäng. När jag tittar ut från tältet står en äldre man och tittar med ett snett leende.

Stannar två nätter och utforskar omgivningen. När vi frågar invånarna om vägen till restauranger blir det ofta dubbla svar.

Devils Staircase

 

Packar ihop tältet en regnig morgon gör en så där lagom rolig. Trist frukost och du vet vad som väntar dig. Tuffaste stigningen hittills, tills du når Devils Staircase. Sen bär det nedåt för en ännu en regnig natt och ytterligare våt morgon.

Ursäkta gnället, Devils Staircase, var det vackraste vi såg på vår vandring, trots blodsmak i munnen.
Berg och fria vidder med ljunghedar.

Det skräckinjagande namnet kommer från den smala zick zack formade stigen över bergspasset och användes av sprit och salt – smugglare, berättar pubägaren.

Går genom det ödsliga landskapet kring Glencoe Mountain, inspelningsplats för både Higlander och Bondfilmen Skyfall.

Stormig natt på öde vidder. Tältpinnarna rycktes upp av vinden. Kallaste natten hittills.

James Bond

 

Uselt morgonhumör, som hela gruppen lyckas tygla. Det är rätt fantastiskt att trots alla umbäranden så är det lite gnäll bland deltagarna.

Som vanligt börjar dagens etapp med en lång brant stigning, så att du kommer i form. Barrskogen breder ut sig och värmen stiger. Vi går på The old military road, som är förvånansvärt bra skick. Vägarna byggdes i syfte att kväva de skotska upproren på 1700-talet.

Jag kommer ifrån gruppen och lyckas gå vilse. På en skylt berättas om hur Robert Bruce lurades in i ett bakhåll, men lyckades fly. Hans resterande gäng färgade floden röd.

Tydligen går jag och Bruce åt samma håll.

Ädellövskog tar vid och gamla stenbroar, med begränsad fordonsvikt. Vid byn Inveroran, blir det vildcamping. Badar i flodens ljumma vatten. En hjort går runt bland våra tält. Obrydd tuggar den lite gräs. Det blir inte bättre än så här. På närbelägna puben berättar ägaren att hjortarna har blivit tama eftersom de vet att hikers inte tänker skjuta dem.

Haggis Neps & Tatties

 

Första morgonen utan regn firades med långfrukost. Först uppåt. Även fåren och korna är trötta i värmen.

Svalkande dopp i floden. Dock lyckas stridslystna knott jaga oss på flykten. Myggbetten får oss att se ut som beläggningen på the old military road.

En fjällsjö och en sten. Inskriptionen berättar att Robert Bruce och dennes armé tvingades kapitulera och deras vapen slängdes i den lilla sjön.

Ja, det börjar bli lite väl mycket om Robert Bruce och dennes äventyr.

 

-           They may take our lives

But they `ll, never take our freedom!

Byn Orchy, det blev inte mer pittoreskt. Övernattning i Tyndrum, inte lika pittoreskt. Upp och ned för skogsluttningar när vi närmar oss slutmålet, Crianlarich. Nej, vi gick inte hela West Highland beroende på tältning och full packning. Däremot såg vi de vackraste delarna av leden, som är kring Fort William.

Bästa maten var i Crianlarich, tyvärr blev personalen otrevlig och jagade ut oss med dammsugaren.

Deras hostel vann tävlingen, ”less nutrion breakfast”, eftersom de endast hade Jelly till pålägg.

Tar den dieseldoftande rälsbussen och några timmar senare är vi åter på Kick Ass hostel, men denna gång som hjältar. Ägarna gratulerade oss till vår prestation och ungdomarna fick maka på sig för våra stinkande ryggsäckar.

 

Sammanfattningsvis kan vi inte rekommendera någon restaurang och vattnet smakade klor. Sängarna är för korta och frukosten har inte utvecklats sedan språkresan 1981.

Stort tack till alla medvandrare, och att ni behöll ert goda humör trots vädret. Extra grattis till M, som lyckades vandra 161 km, mest av oss alla. Ses nästa år på Irland.

Text & Foto; Anders Hermansson

Våra bästa tips:

Tälta i början och på campingplatser. Avsluta med hostel i Edinburgh.

Besök den interaktiva utställningen, The real Mary King Close

Ta ”rälsbussen” till Fort William och vandra söderut på West Highland Way. Längs med leden finns det tåg och buss-anslutningar.

Skippa torrfoder och ät på pubar, som även har vegetariskt.